En av drönarklubbens yngsta medlemmar går under namnet Rupert Steggles. Inte nog med att hans yviga blonda bohemfrisyr väcker stor uppmärksamhet, detsamma gör hans kravatter och släpiga dialekt.

Steggles: Tack Stilton, tack. Tänk att det har gått så långt i dagens Sverige att jag ska svara på frågor om att ”våga vara välklädd”. Vaddå våga? Jag brukar anses av mina kamrater och av den generella omgivningen att vara välklädd och då bär jag sällan varken kavaj eller slips till vardags. Kläder har alltid varit viktigt för min del och jag anser att det är viktigt att vårda sitt yttre. Denna inställning har dock ställt till det för mig, som till exempel då jag försökte göra det till en vana att bära skjorta då jag gick på högstadiet och blev bemött med kommentarer som ”ska du på begravning eller?”.

Ett vågat stilistiskt ställningstagande?

Ett vågat stilistiskt ställningstagande?

Stilton: Vad tror du att detta beror på?
- Vi har en icke skriven fast ändå allmänt accepterad grundlag i Svea, nämligen jantelagen. Den är särskilt påtaglig då det kommer till kläder. Det är förbjudet att sticka ut med finare eller mer vårdat utseende i det svenska samhället. Däremot så är mode av största vikt i det här landet, men det gäller inte att vara vårdat eller traditionellt välklädd utan det handlar om att göra det ovårdat och ”modernt”. Det handlar inte om att välja rätt kavaj och skjorta för rätt tillfälle, utan om att välja årets joggingplagg då man ska gå till skolan eller göra andra vardagliga sysslor.

Stilton: Hur bör detta hanteras, tycker du?
- Själv så går jag sista året på en av Stockholms större och ordningssamma gymnasieskolor. Då jag först började där så var det ett rejält tryck på att ha ”rätt” kläder, det var rätt munktröja och rätt märke på de trasiga jeansen som gällde. Jag bestämde mig tidigt för att inte anpassa mig utan för att gå min egen väg där jag kände mig bekväm. Som tur hade jag en bra och konservativ man som lärare i matematik som tyckte att det var kul att jag ständigt hade ett mer vårdat yttre och en mer traditionell klädsel. På en av våra lektioner det första året så tog denne matematiklärare upp en av de äldre traditionerna vi hade skolan. Traditionen kallades för Fredagsslipsen, den gick kort och gott ut på att alla killarna bara slips med tillhörande klädesplagg varje fredag.

Stilton: Och detta fungerar alltså verkligen?
- Fredagsslipsen blev något av ett fenomen, större delen av grabbarna i klassen plockade upp på det och det spred sig dessutom till ett par andra klasser. Bland de äldsta i år så är fredag numera den allmänna kravattdagen. Självklart är detta inte något alla följer, men det är en trevlig tradition som fortlever. Det räcker oftast med att någon gör en enklare ansträngning och visar att den bryr sig om sitt yttre för att andra ska hänga på. Detta är något som enbart kommer att öka trivseln bland eleverna eller de anställda på skolan eller arbetsplatsen. Numera så är det inget konstigt att bära kavaj i skolan, inte heller att bära fluga eller någon annan form av kravatt till vardags anses som fel.

/Stilton Cheesewright, ordförande i badmintonkommittén, samt
Rupert Steggles, frilansdrönare

På landet känns clubblazern överflödig och kostymen överdriven en lördagförmiddag. Så trevligt att det då finns en brunrutig tweedkavaj i garderoben! Tråkigt nog har näsduksförrådet sinat och nu är en uppsträckning ett måste.

Helgens läsning består av Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Fantastisk bok.

I helgen kommer ett inlägg av drönarklubbens junior member Steggles om att våga vara välklädd. Steggles är en av instiftarna till fenomenet ”slipsfredag” – en fin merit som naturligtvis ger skribentplats.

Allt gott!
Stilton

Efter en tids vistelse på kurort har så den nya medlemmen i klockfamiljen åter hittat hem, återställd. Via engelska eBay gör den nu ett stopp på obestämd tid i min tjänst. Jag har inte lyckats hitta någon mer historia bakom min något ärrade vän. Klart är dock att den levt ett hårt liv som verklig bruksklocka. Något Seamastern ju är skapad att vara. Ett verktyg för tjänst under hårda förhållanden.

Heliumventilen är återställd. Jag erbjöds att byta både glas, ring och urtavla, men känner att de i befintligt skick så att säga ”adds to it’s charm”. Jag skall heller inte sticka under stol med att det delvis var en fråga om pengar, då klockan i mitt tycke inte skulle bli så mycket mer tilltalande att det motsvarade kostnaden.

Funktionen och tätheten är med nya packningar nu helt intakt, så en inspektion av Nordsjöns botten skall inte utgöra något hinder om andan faller på.

Välkommen hem

Heliumventilens krona på plats

Dagens tips och uppmaning vid byggandet av en vettig basgarderob: Hittar du en skjortmodell som passar dig som handen i handsken, köp då flera exemplar i användbara färger. Vårda dem sedan med förstånd.

Detta kan, beroende på pris per styck, bli en större punktutgift. Erfarenhetsmässigt är det dock något du har igen mångfalt med tiden. För att referera till mitt tidigare resonemang angående det praktiska byggandet av basgarderoben, vill det till att man söker aktivt. Detta vill säga om man vill komma undan med bra plagg till bättre pris. Leta i butiker i vilka du fördomsmässigt inte tror du kan hitta det du söker. Några kedjor har generellt mest skräpplagg, men kan rätt vad det är ha köpt in en serie i förstummande bra kvalitet.

Tre likadana skjortor i grundfärger

Om en skjorta sitter bra och har bra vävegenskaper och sömmar, är det för mig oviktigt vem som tillverkat den eller var den är inköpt. Exemplaren på bilden ovan har tillsammans kostat ca 1500:- på ordinarie pris. Ett pris man i många fall får en bra skjorta för.

Jag har den senaste tiden fastnat för kombinationer av färgerna brunt, marinblått, vitt samt inslag av orange. Något som troligtvis kommer att hålla i sig ännu ett tag framöver.

Gamla favoriter i ny kombination

Kostymen är ny i samlingen och en av H&Ms varianter av italiensk super 100’s ull från Venalba. Väldigt mycket kostym för pengarna.

När företaget sänder ut en inbjudan med temat ”Men in black, women in red”, tvekar de båda drönarna inte en sekund. Undertecknad, samt kollega och tidigare högt rankad tempelriddare i London city.

2_drones_edit

Nöden har ingen lag, Dry Martini i barbarglas

Eustace skall bege sig utanför dörren. Vad har han på sig?

Skjorta, Ralph Lauren.

Slips, Hackett.

Rugbytröja, Hackett.

Jeans, Levis.

Jacka, Barbour.

Dagens outfit

Dagens outfit

Notera den underbara gräddgula färg som jackan har. Införskaffad på Ön i sommras. Den är lagom fodrad och smidig. Tyvärr blir den nog lite för tunn om någon vecka. Bara att hänga in den och ta ut något tjockare. Om man inte gör en ”Eustace-specialare” och slänger på sig en tjock väst av samma märke under!

Några funderingar?

/Eustace

En kommentar i föregående inlägg föranledde dagens diskussion. Visserligen är det sorgligt att vissa klädesplagg så starkt förknippas med en det manliga ryggdunkaridealets frontmän, sportankarna. Det är dock för mig en av de mer fjantiga parallelerna svenska män gärna viftar bort klädkombinationer med.

Det finns vuxna män, som i tv har som yrke att prata om andra vuxna vars arbete är att leka med bollar och klubbor tillsammans. Män som ibland talar i nästan extatisk fulla-tonårsbrudar-som-möter-varandra-på-stan-fjollig falsett då någon sparkar en boll i mål. Avsaknaden av stil kan i mina ögon inte bli större än så.

Att dessa personer har blivit något slags svenskt mått för vad man inte ska ha på sig är dock för mig ändå obegripligt. Det är mannen som gör kläderna han har på sig, och inte kläderna som gör mannen. En hundtandsrutig tweedkavaj kan se fasligt gubbig ut, eller våldsamt stilig helt beroende på med vilken självklarhet, passform och värdighet man bär upp den.

Sportankare må i många fall vara rena floskelfyllda parodier. I andra fall mer eller mindre vilken yrkesman/kvinna som helst. Att dock som man tro eller vara rädd för att omvärlden skall förknippa honom med dessa personer pga. sitt klädval är i mina ögon svagt och märkligt.

Jag börjar exempelvis inte prata pubertalt bäbisspråk som ”att näta en kasse” för att jag drar på mig ett högkvalitativt ullplagg.

Hela företeelsen är för mig ytterligare ett tecken på svenska mäns osäkerhet och rädsla att förknippas med något andra tycker är dåligt på något vis. Man vill passa in och snacka hockey med grabbarna.

Avslutningsvis har jag absolut inget emot genuint sportintresse. Det är dock den blinda hysteriska dyrkandet och avarterna jag föraktar. Det hela ligger i samma fack som vissa hundägares snudd på perversa relation till sitt husdjur. Hur de ohämmat och ständigt i tid och otid refererar till hunden som om vore den en ett av familjens spädbarn.

Ämnet diskuterades nyligen flitigt på Manolo. Har man som jag upplevt perioden då den stora massan omfamnade looken vit halvtaskig bomullspolo under illasittande skjorta i början av nittiotalet, så har man en ganska spänd relation till plagget. Dock har jag ändå aldrig avfärdat polotröjan, och det finns alltid ett antal av dem i garderoben, i väntan på dagarna då andan faller på.

untitled

Behagligt, avslappnat men stiligt i rätt sammanhang.

Den bearbetas, sätts på prov. Bekantskapen djupnar. Tvättar och vävegenskaper visar skjortans sanna natur. Införskaffad via skjortmakarna.se kommer den inom kort att recenseras med ytterligare exemplar från samma leverantör…

Shirtmakers

En smak av skräddarsytt

För er begåvade med Spotify presenteras dagens musik av The Magnetic Fields, Three-Way.

Nästa sida »