Acne, Filippa K, Whyred eller Tiger? Vad är skillnaden?
Det pratas ständigt och jämt om det svenska modeundret.
Våra minimalistiska och nyskapande flaggskepp verikar världens modescener, heter det. Men bidrar verkligen de svenska stoltheterna till modemässig pluralism och en bättre stil världen över? Är den svenska minimalismen verkligen ett under? Och skapas något bestående, något av värde, verkligen i dessa trendmärken?
När man spankulerar genom NK och studerar de svenska märkena, slås man direkt av vilken likriktning som råder. Det är, som alltid, svart och vitt. Tiger, Filippa K, Ljung, J. Lindeberg, Lars Wallin, Acne, Cheap Monday… Det är utomordentligt svårt att se skillnad mellan märkena. Och i och med att de inte har någon hantverkstradition, ingen från varandra direkt utstickande design. Och vad är det egentligen som är berikande med det?
I England slåss de traditionella klädmärkena med varandra. De har alla sin särart. Barbour är oefterhärmeligt, Burberry’s dandyism har föryngrats med värdighet, Gloveralls dufflar är fortfarande världens bästa. Varje märke har utvecklat en egen image som de sedan odlar med impnerande ortodoxi – något som aldrig kommer kunna hända i Sverige, eftersom det designmässigt är fruktansvärt liten skillnad mellan märkena.
/Stilton
