Frågan kommer ständigt upp på Drönarklubbens sammankomster. Varför försöker man inte ens se anständig ut? Hur kan man tycka att det personliga förfallet är ok, att man kan förnedrar sig själv genom att bära detta plagg? Sittande på en sportbar i Kungsängen slog det mig: Mjukisbyxorna är hopplöshetens plagg. Plagget som bärs på bottnen. Plagget som plockas fram när man slutar hoppas.
Muntra leenden på samhällets botten
Länge har jag undrat varför folk bär mjukisbyxor.
Om en människa hyser hopp, klär hon sig på ett sånt sätt att hennes situation kan förbättras. Försöker att med sin klädsel illustrera sina goda egenskaper. Flitighet, sinne för ordning och respekt för omgivningen och sig själv. En människa som förlorat hoppet skiter i att anstränga sig. Hon tar på sig mjukisbyxor.
Om min tes stämmer torde Sverige vara världens hopplösaste land. Människor har hamnat för långt efter i den materiella kapprustningen och helt kapitulerat inför skönhetsidealen. De har tappat hoppet. De har tappat byxorna. Nu går de runt i någon form av pyjamas, helt ignorerandes tillvarons oerhörda pinsamhet.
Cheers,
Stilton
juli 6, 2009 at 12:09 f m
Tesen stämmer förmodligen men det är nog värre ställt med tydligheten i slutsatsen. Är det människor som är efter i den materiella kapprustningen (dvs blivit fattiga stackare) eller själva människan som sådan som hamnat i skymundan av just nämnda kapprustning som skribenten avser?
juli 7, 2009 at 11:23 f m
Bra skrivet! Det ser inte klokt ut. Mjukisbyxor har man på sig när man tränar eller man sitter själv hemma i soffan.
Jag efterlyser en pikéundersökning! Detta är ett av mina favoritplagg. Dock kommer pikén i olika utförande (storlek, snitt), men kanske framför allt olika kvalitet. Vilka pikéer håller passformen längst, vilka märken borde man satsa på om man vill ha kvalitet? Ett exempel är en Brooksfield piké för 1200:- visade sig stå kort mot en Fred Perry för 500:-.
Tack för mig.
Mikael
juli 7, 2009 at 4:02 e m
Instämmer i föregående kommentarer angående det vedervärdiga mjukisbyxmodet. Möjligen är modet, i likhet med den klasiska observationen om bristande tidsdisciplin avseende ett lands tågtrafik, en indikator på ett samhälle i allmänt förfall.
Avseende piquet-frågan så lämnade jag Lacoste för ca 5 år sedan då deras tygkvalité plötsligen blev markant sämre. Jag var trogen kund sedan 70-talet. Jag har fortfarande kvar ett par ”hederliga” tidiga 90-tals Lacostetröjor i en underbar, tät och närmast outslitlig piquet-kvalite.
Idag håller jag mig till Fred Perry och Polo vilka jag tycker står för god kvalité även om jag saknar fördelen av att enkelt kunna sprätta bort bröstmärket (vilket var lätt gjort på en Lacostetröja).
För övrigt avskyr jag etablerade klädmärken som ”cashar in” genom att prångla ut egna piquetvarianter. Ett fruktansvärt exempel på det är Lyle & Scott. Det är tragiskt att se ett så välrenommerat ylletrösmärke förfalla till otyget att överskölja marknaden med allehanda bjäfs (tenniströjor, jackor, mössor, glasögon, skor och annat skit).
Ett annat märke som är farligt nära ovanstående skräckexempel är Barbour.
Jag har övergett L&S och köper numera bara Alan Paine eller möjlien Pringle om jag behöver förstärka garderoben med någon lammullsströja.
Vill passa på att göra lite reklam för byxmodellen ”Nantucket Reds” som passar väldigt bra under sommarsemestertider. Kanske inte en anglofils egentliga ”cup of tea” men en korrekt och välvald preppy style look på sommaren är enligt mitt förmenande ”djävligt snyggt”!
Med fördel väljs tillverkaren Murray’s.
MVH
~Alistair
juli 7, 2009 at 5:31 e m
Föregående talare,
Jag har aldrig förstått varför man skall sprätta bort bröstmärket på pikéer och tröjor. Kan ni eller någon annan förklara?
juli 8, 2009 at 9:46 f m
Kim: För att det är så jävla fult.
MVH
~Alistair
juli 8, 2009 at 9:49 f m
Vill även poängtera att Lacoste har valt samma smaklösa väg som L&S et al.
MVH
~Alistair
juli 8, 2009 at 11:35 f m
Jag vänder mig emot oskicket att kalla pikétröjor för pikéer.
Piké är en typ av tyg, vävt på ett sätt så att ytan blir skrovlig. Av pikétyger gör man exempelvis pikétröjor och frackrosetter (-flugor).
Att kalla en pikétröja för en piké är jämförbart med att kalla sina byxor för flanell eller kamgarn. ”Jag skall ta på mig ett par flanell” låter inte så bra. ”Jag skall ta på mig en piké” låter lika illa.
Svenska akademiens ordboks beskrivning av ordet
juli 11, 2009 at 5:54 e m
Hmmm… ni får införa något slags kod- eller signalsystem så att man vet när ni menar allvar och när ni bara luras.
Sweatpants är helt ok i rätt sammanhang.
Om man tränar är det helt OK.
Om man vill känna sig lite extra avslappnad är det helt OK. Sambon och jag brukar ibland ha ”mjukishelg” då vi myser runt i sweatpants, träningsskor etc, bara för att det är bekvämt.
Vi har båda jobb där vi klär oss i kostym respektive dräkt varje dag, så att bära mjukiskläder är en fantastiskt fin signal till kroppen och knoppen att vi är lediga. Det behövs om man jobbar hårt.
För att exemplifiera, visar jag en bild på James Bond (nåja, Daniel Craig) där han ”krälar runt på samhällets botten” (?) med sweatpants och sin nätta lilla Audi RS5.
http://www.celebritybulges.org/wp-content/uploads/2009/05/daniel-craig-bulge1.jpg
Med vänlig hälsning
Chris
juli 28, 2009 at 2:46 e m
Kan mycket varmt rekommendera Loro Pianas pikétröjor. Trots att de inte har mer än på sin höjd ”a nodding acquaintace” med den brittiska stilen. Mjuka men ändå täta, och en fantastisk tygkvalitet och formhållbarhet.
Randolph